Senaste inläggen

Av grongoling2 - Tisdag 22 maj 15:32

Tokigt med mina ben.

Jag var på en lugn promenad med min man i går. Efter middagen som var raggmung med lingonsylt. Innan maten var jag lite yr, så där som jag blir när jag inte ätit ordentligt, när det gått för lång tid, ja hela det där.


Maten var inte så mättande. Men det gick bra ändå. Vi mötte en som jag känner lite och det kändes lite svårt för det blev ganska tydligt att den personen dragit sig undan från mig. Det får man förstås göra. Det var ganska intensivt före det tillbakadragandet dock, och nu känner jag mig nog övergiven. Nog, skriver jag, för jag kan inte vara närvarande i så svåra känslor. Jag bara försökte se glad och tuff ut, eller nåt. När vi sagt hejdå så dröjde det kanske fyra minuter och sen började jag få kramp i båda benen, båda vaderna, samtidigt. Kunde inte gå. Vi köpte vatten men det var inte det som fattades. Till slut hämtade min man en lånecykel till mig och på det viset kunde jag ta mig hem. Fast det höll på att gå dåligt vid rödljuset igen.


Sen var det så dåligt i flera timmar. Jag låg ner, frös inte. Tog en ipren för det ska tydligen vara bra. Tog min magnesium-medicin. Efter ett par timmar åt jag en rejäl macka, en knäckemacka och en apelsin. Och då gick det över.


Jag vet inte vad som är vad. Innan jag träffade den personen som dragit sig tillbaka så mötte vi en barndomskompis till mig. En som jag var tillsammans med exakt varje dag medan jag gick i gymnasiet. Och vi var vänner tills för kanske femton år sedan då jag drog mig undan, efter att jag berättat om det i ett samtal med kompisen. Som blev ledsen, men vårt förhållande var inte bra, och jag visste inte hur jag skulle göra det bättre. Så jag "gjorde slut". Tråkigt men nödvändigt. I dag när vi råkar mötas hälsar kompisen inte på mig, och det kanske är förståeligt. Inte i går kväll heller. Kanske det blev lite för mycket med två sådana saker inom en halvtimme, vet inte.


I dag är jag trött. Och har inte vågat gå ut mer än bara till en liten affär ett kvarter bort och då tog jag cykeln med. Men det har gått bra att gå inomhus och lyssna på pod.


I helgen var vi hos min släkting på Österlen och det var i stort sett trevligt. Fint väder, vi var i Knäbäckshusen och gick på stranden där. Jag kanske borde bry mig mer om min hälsa men jag orkar inte det.

ANNONS
Av grongoling2 - Onsdag 16 maj 15:32

Ja, så har det gått ett par veckor. Jag har hunnit ha namnsdag, först och främst. En viktig dag i en människas liv. Jag hade glömt det dock, men fick ett sms från en kompis som grattade mig. Just då spelade jag kort och jag vann, så det var väl det som var universums present till mig.


Det är varmt. Denna långhelg åkte vi norrut, hälsade på släktingar på ett fint torp där vi brukar vara lite på somrarna. Denna gång skulle min man hjälpa till att bygga hus för inlånade hönor, som ska flytta in till sommaren. Jag skulle mest vara till besvär, hade jag tänkt. Men trillade dit en kort timme och grävde lite på grunden till detta hus. Sen var det för varmt och för soligt för mig så jag återgick till att vara till besvär i stället.


Tog flera promenader. Min mage som hade kraschat (nästan hela våren) var ju känslig men en del promenader fungerade. Mest sökte jag skugga. En banvall som det nu växer mjukt gräs på och som är helt i skugga. Där började det komma upp ormbunkar. När jag gick där fick jag sällskap av ett par och vi började prata lite. Jag fick komma till deras hus och se på deras verk samt ateljé, de var så snälla och trevliga. Kände mig lite adopterad. Sen gick jag nästan vilse när jag skulle tillbaka, jag försitter sällan sådana tillfällen.


Klarade de fyra dagarna på landet, kändes fint och roligt. Kunde sova någorlunda. Men trött blev jag nog. Lite orutinerat av mig att bestämma träff med gamla kompisar samma kväll som vi landade i Stockholm. Det var ju som sagt varmt. Vi åkte till hotellet och duschade (vattnet hade sinat en gång när vi var på landet och vi kunde inte duscha), sen tog vi tunnelbanan. Jag kände nog att krafterna var på väg att sina.


Trevligt att träffa gamla kompisar. Samtidigt oerhört tungt då de påminner mig om svåra dagar. Och kanske tungt på andra sätt också. Jag har inte alltid så bra omdöme. Efter maten framåt niotiden började jag nästan skaka, så trött var jag. Och magen kraschade totalt. Vi åkte tillbaka till hotellet. Jag var så trött.


På måndagen skulle jag jobba men det var så varmt på hotellrummet. Var ute och gick lite i skuggan, låg annars bara och vilade. Men fick ihop många steg - min telefon räknar dem utan att jag ber om det, har det visat sig.


Det är så vackert i Stockholm, så det var roligt att se. Men jag orkade inte gå ut på Djurgården till mosters minneslund, det var för varmt för det och magen också. Jag gick mest runt i centrum, Kungsträdgården, Brezelii park, Biblioteksgatan, och så den kalla, svala, härliga tunneln som går från Östermalm till Norrmalm.


Andra promenaden den dagen gick jag också igenom den tunneln. Förbi KB i Humlegården och sen såg jag ett fik där jag gick in och wow! De hade ac. Följaktligen beställde jag lunch där, nån macka med koreanskt fläsk, sötsur sås typ. Te till det.


På kvällen var jag så slut att jag bara låg i sängen. Min man fick äta själv och gå på promenad själv. Trist.


På tisdagen var det 28 grader. Jag tog mig ut en stund, sonderade terrängen på matställen med ac på Norrmalml men hittade bara ett som 1. var för dyrt och 2. hade förra moderatledaren som propp vid ingången. Nädå, hon flyttade sig när jag skulle gå ut och jag har inget emot henne som person. Kan inte vara lätt att vara kvinna och lagom tuff och söt och allt det där.


Nä, jag gick tillbaka till hotellet och duschade kallt. Köpte i stället korv med bröd åt oss medan mannen hämtade upp bilen från garaget. Sen åkte vi söderut och jag satt i baksätet, smart för då slapp jag stekande sol på benen. Vi stannade till vid Nyköpingsbro, som jag minns från barndomen. Vi satte oss också precis ovanför motorvägen, som säkert var ett dragplåster förr. Jag drack te och vi åt medsmugglade wienerbröd. Har ätit gluten dessa dagar, nu är det slut med det igen.


Kändes så bra för jag vågade slappna av så pass att jag somnade till några gånger sen.


Stannade vid sextiden till i den småländska lilla orten, köpte kakor och hämtade sushi och hälsade på dottern med pojkvän. Jag fick ett fint te som morsdagspresenti förskott. Trevligt och gott, sen gick vi ut på fin promenad. Alltså, försommar, kväll, syrendoft, nyklippt gräs.


Vi kom hem vid halv elvatiden. Jag sov ovanligt bra i natt, kanske inte mer än sex timmar. Gick promenad före frukost, pratade med kompis. Sen orkade jag inget mer. Har faktiskt sovit säkert mer än en timme sammanlagt idag. Inte orkat äta knappt. Inte jobbat som jag måste egentligen. Men min chef säger att jag ska ta det lugnt för han är snäll. Men det jobbiga med att hälsa på folk så här är att inse hur mycket andra orkar. Hur lite jag gör det, hur mycket luft och avslappning och tid jag behöver mellan allt. Hur svårt det är att införliva bilden av mig själv som behövande med den som bara fokuserar på vad hon kan, att hon kan.


Just nu funderar jag på vilken alternativmedicinare jag ska kontakta för mina magproblem.


Här kommer lite bilder på mig med spade, konstnärernas utsikt och ett verk i förgrunden, växter efter regn i Bergslagen, och så två bilder på fina Margaretagången (eller vad det heter) i parken i morse.

         

ANNONS
Av grongoling2 - Lördag 28 april 12:03

Det händer då och då att jag tycker att jag har "drita meg ut", sagt något förhastat, oftast. Det gör jag. Jag kanske inte förstår, eller bryr mig om, att andra blir ledsna. Oftast vet jag att jag gör det, men ibland när jag ska säga något, eller göra ett inlägg i någon diskussion så tänker jag "vad tusan, nu tar jag risken och säger det här". Och det gör jag hellre än att vara tyst, för det är så tråkigt. Nyligen skämtade jag ganska halsbrytande och sen bad jag om ursäkt för att en tredje person inte förstod mitt skämt. Jag bad om ursäkt till den jag skämtade med, men hon hade tyckt det var jätteroligt, hon fattade inte att jag skulle be om ursäkt för det. Så det beror väl på vem man pratar med, ganska mycket.


Grejen är väl att jag 1. Går ganska nära personer när jag pratar/skojar med dem, bildligt talat och att jag 2. har svårt att hantera om det får konsekvenser, andra än bara ett skratt, eller ett gillande.


Har jobbat en del på sistone, samtidigt som jag inte varit så frisk knappt en enda dag. Magen och önh-infektioner. Homeopatiskt medel hjälpte faktiskt magen, igen.


Har varit på föreläsning om att man är hundra procent ansvarig för sina egna handlingar och att man ska vägra vara ett offer. Jag vägrar att inte vara ett offer. Behöver vara ett offer fullt ut och det är svårt för jag skylle fortfarande allt som hänt på mig själv, i alla fall i mitt automatiska tänkande. I alla fall även i mitt icke automatiska tänkande också.


En rar flickvän har varit här och sökt in på skolor. Hon ville fika med mig på stan, det tyckte jag var så roligt, att hon ville det. Åt en supergod tårtbit med choklad och nötter, glutenfri. Man fick vispgrädde och hallonsås till den.


Har varit på ett viktigt möte för ev anställn. De där två orden har surrat kring mitt huvud då och då de senaste ... fem åren kanske, och nu gör de det igen. Vi får se.


All småkrasslighet, sjukdomskänsla, trötthet övermannades av makens otäcka förkylningssmitta som jag fick i onsdags. Så ont i halsen! Nu har jag legat i flera dagar, medan jag jonglerat nässprej, ipren, lambi näsdukar, vatten, silverdrycker, soldatens salva runt näsan och obekväma sovställningar.


I dag är det så fint väder också. Har nyss varit uppe i en timme, lyssnat på spanarna och städat lite. Nu ligger jag igen, har feber och hosta.


Tror det kommer barn hit i kväll.


Skam har börjat sändas, versionen från Austin. Lite samma känsla som originalserien, och tyvärr nästan samma story.


Hoppas att du har det bra i dag <3

Av grongoling2 - Söndag 15 april 23:04

Ännu en dag som inte har hållit standarden. Man ska väl ha en standard på sina dagar. Den är nog inte så hög för mig, men denna dag nådde alltså ändå inte upp dit.

Jag har legat i sängen hela tiden. Sovit lite också. Varit ledsen, och det är jag fortfarande.

Vet inte om det bara är ett kroppsligt fenomen. Jag drack en drink, svag, och ett glas vin i går. Var uppe till efter två. På besök hos vänner som bjöd på middag.

Jag är kanske så introvert och ja, misslyckad, att jag inte tycker det är roligt att träffa folk?

Fast, jag var ju på ett kalas veckan innan och då kände jag inte såhär.

Jag är ledsen för att jag inte är så stark som de andra, de som orkar vara konstnärliga och ta emot gäster och och jobba hela dagar bara för att sedan åka utomlands på helgen och sen jobba nästa vecka igen. Det är uteslutet för mig.

Jag kan känna mig elak. Inte engagerad i allt som de andra pratar om. Otålig, skarp.

Och i dag är jag ledsen.

Men. Då är jag inte Den Trevliga. Jag kanske inte är det. Jag kanske är lite lynnig med skarpa ord. Ibland.

Ont i halsen i dag, immunsystemet är lika starkt som en död fisks.

Svårt att tycka något om Svenska akademien. Jag tycker att marken skakar lite under fötterna. Jag vill be för dem.

Av grongoling2 - Torsdag 5 april 16:00

Ja. Tiden går ju.

Jag håller på och skriver texter på engelska, vilket inte är en jättesuccé, tro mig.

Men. Då läser jag in mig på lite ämnen, och ett av dem är olika sätt att vara ... inte terapeut direkt, men nåt ditåt. Det lyssnas på rätt sätt och det ställs frågor som uppmuntrar till att man själv ska komma på lösningar, ja, ni känner säkert till hur terapeuter och andra liknande kan prata.

Jag körde förstås det där på mig själv, och kom på att det jag mest vill ha/ordna så att jag får just nu, är förmågan att slappna av, förmågan att inte slösa ut min energi på att vara andra till lags in absurdum.

Försökte väl praktisera det lite, och då skedde små förändringar som jag kanske inte helt var beredd på.

Som det här att känna sig nere och på dåligt humör. Något som jag i princip aldrig gör. Jag har inte de marginalerna, kan bara vara "på" eller dödstrött, i vanliga fall. Men så kom jag på i går att jag skulle sluta med gluten - ännu en gång. Mina ständiga förkylningar gör mig så trött och jag hade ju nästan inga såna när jag inte åt gluten så jag tänkte ge det en chans igen. Men trött och hungrig som jag var i går, kom jag på detta och då slog det mig liksom - jag hade inte garden uppe alls, jag blev så låg och arg och på dåligt humör över att jag måste hålla på och hitta alternativ till vanligt bröd - som är så gott och enkelt att skaffa - och då blev jag så TRÖTT och ARG och LEDSEN. Som att jag kommit upp i en så pass mogen ålder att jag kunde bli arg och reagera på saker?

Kanske tre år? Imponerande.

Pratade sen med bror (det är en massa teknikaliteter kring att vi har ärvt lite av moster som ska ordnas). Han berättade då att mamma och moster hade som ett skämt att prata om hur tråkig jag var.

Och. Inte för att jag inte har förstått det. Vet ju att moster tyckte så, det har hon visat flera gånger. Men att mamma kunde nedlåta sig till att göra det med henne, att prata skit om sitt barn med någon annan - det visste jag inte faktiskt. Även om jag inte borde bli förvånad. Men det blev jag ändå. Hur illa tyckte hon egentligen om mig? Som att hon hatade mig? Eller bara gav fullständigt fan i mig utom när hon kunde dra skämt på min bekostnad.

Bror berättade återigen hur hon skrattföraktfullt hade sagt att jag är som ett glas vatten. Liksom både tråkig OCH oviktig. Ingenting.

Jag är ingenting.

I dag är jag så ledsen och tårarna rinner och jag vet fan inte vad jag ska göra. Ingenting som vanligt. Jag gör ingenting, jag kan inte förmå mig till att göra någonting.


Samma i påsk då vi åkte till min närmsta släkting och när vi kom dit var det första jag såg ett stort, inramat porträtt av morsan där hon står och pratar med en massa barn. Hon var ju ordförande i den där föreningen som hälper barn vars namn jag inte lägger ut just nu just här. Fy fan så förljuget. Men för sis är det inte förljuget, hon tyckte säkert att mamma var så snäll. Och att hälsa på i hennes fina hem med en massa designade grejer och roligheter (varav allt mitt hem är utan), det gjorde så ont. Att se det där fotografiet var ju som att få en knytnäve i solar plexus.


Och så fina barn och fint förhållande med dem. Klart jag är glad för att de har det, men jag blir som en bebis och klarar ingenting helt plötsligt. Att sen min egen unge som var med valde att snäsa åt mig större delen av dagen gjorde inte saken bättre alls. Många tårar den natten kan jag säga. Fast den ungen var hur gullig som helst nästa dag så det hade inte med det här att göra tror jag. Bara normal variation. Men jag är fan inte normal och fixar inte det som normala mammor eller vuxna personer klarar. Ok?


Jag känner mig så fattig. Så smärtsamt utblottad på allt, som att stå på antarktis utan kläder. Eller nåt. Och så vill jag åtminstone skriva, skriva mitt eget men vem fan tror jag att jag är. Klart jag inte kan förmå mig till det heller. Så det blir inget.

Jag vet att jag är ohyggligt negativ just nu och jag är ledsen om du som läser här mår dåligt av det.

Av grongoling2 - Måndag 12 mars 22:07

Oj, vad det blir långt emellan blogginläggen.

Fyra veckors magsjuka verkar ha nått sin ände nu. Med hjälp av altenativ medusin. Som stärkte immunförsvaret lite. Sov som en stock första natten och mycket bättre än vanligt rätt länge efter det. Var på vårdcentralen också men det var inga konstiga bakterier. Bara mitt immunförsvar som är kasst då.


Varit i Småland och hälsat på flickungen på hennes födelsedag. Loppisrunda blev det då, och promenad på is- och snötäckt sjö i solen. Fint.


Varit svårt att komma igen efter magsjukan, då jag åt mindre än vanligt. Har inte orkat börja träna än. I dag hade jag tänkt börja men nej, orkar inte. Gick och lade mig med halsont, som silvret i och för sig tog, men jag är så trött, alltså. Allt roligt jag vill göra, gör jag inte. Att skriva på engelska, som är mitt jobb just nu, är så himla svårt, särskilt när jag ska skriva om en text samtidigt.


På fritiden skriver jag också på engelska och det är minst lika svårt. Då blir jag trött. Då och då kommer min chef hem till mig och det är trevligt. Och lite tröttande.


Sonen bor här tillfälligt, hälsar på och pluggar på distans men bor ju egentligen utomlands.


Jag kände mest för att gnälla lite och ynka mig över trötthet och sjukdom och o-ork.


Jo, såg ju Jesus Christ SS i helgen, helt fantastiskt roligt var det!


Nästa dag såg jag en fin utställning på vår konsthall, fikade även med våra kompisar.


Kanske jag är lite trött av allt det sociala också.


God natt på dig <3

Av grongoling2 - Torsdag 15 feb 16:54

Jag har råkat ut får någon typ av magsjuka. Det har hållit på i minst två veckor nu, och jag blir trött av det. Nu ligger jag mest på dagarna. Det är förstås segt, och jag borde kanske vara oroligare än vad jag är. Jag orkar nog inte oroa mig så mycket för detta tar så mycket kraft.


Jag trotsade nog lite i måndags när jag ändå följde med till huvudstaden i måndags. Det är ju så roligt att komma i väg. Mådde rätt bra på måndagen också. Trevlig resa upp, känsla av bekymmerslöshet och frihet. Trevligt hotell, trevlig promenad på kvällen till det fina huset jag bodde inneboende i för sådär trettio år sedan. Stockholm och jag går ganska bra ihop, jag känner mig som om jag hör till där, ganska mycket. Som om jag kan bli förstådd där. Det gör jag inte här, tycker folk tittar lite konstigt på mig här. Men men, nu bor jag ju här.


Älskar dock att gå runt på Norrmalm lite, Östermalm också. Men det var jag för sjuk för nu, bara en kort promenad kring Handelshögskolan på måndagen. Och på tisdagen var jag däckad i hotellsängen, tog bara en kort promenad tilll coop för att köpa någon ätbar lunch. Sen fick jag ta tåget hem igen på tisdagskvällen. Kunde ju ändå inte göra något, och vem vill ha hem en magsjuk person, ingen.


Mysigt även på hemresan, jag gillar att åka tåg.


Lillan har varit här, över helgen. Trevligt. Syrran kom också förbi på besök. Det pågår eventuell försäljning av mosters lägenhet nu, så man håller ju tummarna för att det ska gå bra.


Jag är lowkey förkyld också.


Nu är det fastan och det känns bra.


Maken kommer hem i kväll, så vi skulle egentligen ha varit i stockholm tillsammans i fyra dagar. Får bli en annan gång.


Har börjat lyssna lite på 90-talsmusiken som vi har i cd-hyllan. Denna är ju bra, kan man inte förneka. Farm öht har ju något.

Hoppas att du har det bra <3



Av grongoling2 - Onsdag 31 jan 22:45

Jag tycker nästan om att, när jag ändå mår dåligt, riktigt vältra mig i det, på det sättet att jag bara ligger. En hel dag och en hel kväll. Som att det nästan är mysigt. Kanske lite undergångsromantik. Hade kanske varit bättre för mig att pallra mig upp vid något klockslag och göra saker igen.


I dag provade jag att ta mig till simhallen. Tanken med det var att det är bra motion att simma. Jag har börjat träna så jag kanske orkar det. Och vattnet är ju svalare än kroppens temperatur så då blir jag inte för varm, även om jag anstränger mig? Jo tjena.


Det gick ju riktigt bra att ta mig dit, fast det öste ner så mycket att man blev genomdränkt. Cykelhjälmen skyddade bra, inte minst glasögonen. Allt var nytt på simhallen, har inte varit där på några år. Jag fick fråga hur man kommer in, hur skåpen fungerar och till och med hur man sätter på duschen. Hehe. Men det gick. Tyckte även att jag såg okej ut, innan jag gick ut till bassängen.


Lufttemperaturen i själva simhallen var mycket hög. Obehagligt för mig. Vattnet var riktigt varmt, kanske till och med över trettio grader? Jag började simma och blev ganska snart varm. För varm. Försökte ändå, doppade huvudet för att det skulle kännas svalare med vått huvud, så att säga. Men det gick faktiskt inte, inte alls. Jag fick lätt panik och gick upp efter bara några längder. Duschade svalt och gick ut i omklädningsrummet där jag rätt panikartat klädde på mig. Kompressionsstrumporna fick jag bara inte på mig, vet inte om det var för att jag mådde fysiskt dåligt av värmen eller för att jag hade panik. Jag satte ner fötterna barfota i gummistövlarna. Typ rusade ut. När jag cyklade hem och det var uppförslut blev jag rädd när hjärtat slog fort. Och varm, fick öppna jackan.


Sen har jag legat och pustat ut hela dagen efter det. Fan också! Jag är ritkigt förbannad. Känns som att vara fånge i sin egen kropp när man inte kan göra det som man så gärna vill, och kanske behöver också. Jag klarar det bara inte.


Tycker lite synd om mig själv nu.


I helgen hade vi släktträff här hos mig. Min nyfunna halvmoster med dotter (halvkusin) kom hit och det gjorde även min syster och min helkusin. Jag gick och haltade mycket pga vadmuskeln (mycket därför jag ville simma också för tusan). Min man hjälpte till mycket. Vi åt en god soppa, sen glass med crunch och chokladsås. Allt veganskt.


Det var trevligt, vi ska nog träffas fler gånger. Roligt för halvmostern som aldrig träffat några släktingar alls, i hela sitt liv. När hon och dottern gått stannade syrran och kusinen kvar ett tag och pratade lite mer, åt lite mer soppa. Sen åkte de. Jag var så nöjd, så nöjd. Detta hade jag inte klarat för några år sedan, kanske inte ens förra året. Vet inte varför jag klarar det nu, ser det inte som så jobbigt bara. I stället är jag tjock och svettig och osund men ja, försöker jobba lite på det.


I dag har jag, kontraproduktivt nog, ätit en semla. Den var lite torr faktiskt.


Får se om jag vågar/orkar röra på mig i morgon.


Jag har till och med börjat gilla Eva Dahlgren. Något troll har kidnappat mig och satt sig själv i min plats, det är ju helt klart. Jag gillar både Vem tänder stjärnorna och En ängel i mitt rum. Jag kanske ska börja gilla dansband snart också? Bara väntar på det.

Presentation


Överlevare som vill leva

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Gröngöling 2 med Blogkeen
Följ Gröngöling 2 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se