Senaste inläggen

Av grongoling2 - Lördag 30 juni 16:34

Nu är jag hemma i hemstaden igen. Det var nog lite oroligt däruppe, för jag är slut som ett urblåst ägg nu. I dag har jag legat nästan hela dagen. Kan inte sova på natten, blir trött och ångestanfallet ligger så nära på lur numera.


Men jag kunde gå upp på eftermiddagen och jag lever ju i alla fall.


Efter stora promenaddagen i tisdags då jag fick värmeanfall på slutet höll jag mig inne på hotellrummet de två dagar som återstod. I torsdags var det 31 grader, sa taxichauffören. Jag kostade på mig en resa till stationen, Södra station går alla tåg ifrån nu. Kunde inte på några villkor åka den varma tunnelbanan. Tvåhundra kronor, men det var en mycket trevlig chaffis och en mycket kall bil. Jag satt med plaskvåt tshirt och blötte ner hans skinnsäte. Men lite vatten ska väl det tåla.


Sen drog vi hem, och sonen föjde med på samma tåg. Lite panik uppstod när det inte alls var så svalt som jag önskade på tåget. Jag flydde till en annan, lite svalare, vagn. Sen skulle killarna gå till bistron och efter att de provat ut den vågade jag mig dit, med förnyat nervätt tröja. Och där hade jag sån tur för jag kunde sitta precis vid ett utblås av luft. Till slut blev jag till och med lite frusen.


Satt där hela resan, åt macka och chokladboll och kaffe.


Jo, men jag är ändå lite nöjd med resan. Roligt att vara på Djurgården, roligt att gå fast det blev dåligt på slutet, nyttigt att våga vara svag fast jag är bortrest. Glad för att hotellrummet var så svalt.


I går jobbade jag riktigt mycket, kändes bra det med. Nu är det typ ledigt ett tag, fast jag har lite som spiller över på nästa vecka. Men när vi ätit blev jag helt slut, inte roligt.


Jag har gjort två saker som inte kostar någonting, typ. Skaffat spotify premium, tre månader för nio kronor. Och börjat med storytel, trettio dagar gratis om man uppger poddnamnet på en podd jag lyssnar på. Men vilken bok ska jag lyssna på då? Har någon ett tips, tipsa mig tack. Började på To the lighthouse men man kan ju ha flera i gång. Får gärna vara av en svensk författare.


Jag har sorterat tvätt, städat lite i köket, avbokat en fika och tittat på hemnet på hus i Värmland på förekommen anledning. Det är lite dyrt till och med där tycker jag. Men allt är för dyrt för mig så.


Ja, men det var det. Åldriga hälsningar

ANNONS
Av grongoling2 - Tisdag 26 juni 23:14

Här sitter jag och känner mig lurad. Jag låter kanske som om jag tar lätt på det, men det är i så fall för att 1. Det har varit bra OCKSÅ i dag och 2. Jag är drogad av sobril och ipren fast i omvänd ordning.


Åkt med till stora storstan. Skulle bli förhållandevis svalt dessa dagar, såg det ut som när jag bokade. Jo tjena. 29 grader ska det bli både i morgon och i övermorgon. Därav min långa näsa. Fick dock igenom hotellbyte från trevliga Norrmalm till ... dystopiskt futuristiska globenområdet. Fast med ac på rummet. thank fuck för det.


Lyckats sabba det i alla fall. I dag har det varit förhållandevis svalt, och därför satsade jag på en utflykt till kyrkogård på djurgården för att se hur moster har det om jag får uttrycka mig så vanvördigt. Där hon vilar nu. Det gick faktiskt bra och euforisk var ju jag. Svalt nog, i alla fall med en påse frysta ärtor i väskan som jag kunde svalka mig på. Var lite strategisk och bytte tåg i gamla stan för där är man utomhus. hemsk olycka där jag steg av, någon hade skadat sig i rulltrappan. Jag tittade bort, hon hade fått hjälp.


Fin liten promenad längs narvavägen över bron bakom nordiska museet. fin kyrkogård. råkade se ett namn, pappan till en kille jag var lite kär i i min ungdoms stockholm. tiden den går.


beslöt att inte äta på stan, det är ju sjukt dyrt. gick i stället in på fältöversten i traditionella mosterspår. köpte vegansk lunch att ta med där. tbanan tillbaka. satt här på ett arenatorg och åt min lunch, god och mättande.


folk här ser helt annorlunda ut mot hemma. mycket blondare överlag. estetiken är annorlunda också. lite slitna killar ser annorlunda ut än deras motsvarighet hemma. lite långt hår här, stripigt, gympaskor, gympajacka, jeans, rätt smala. tjejerna är också så blonda, lite solbränd-sminkad stil, rosa läppstift, slitna jeans. fascinerande. satt bredvid ett helt gäng såna tjejer när jag åt lunch. mycket raka var de.


jobbade intensivt, gick pga luftkonditioneringen. skulle prompt belöna mig själv sen så jag gick in på affärscentrumet här, köpte glutenfri kladdkaka och kaffe. sybaritiskt och trevligt. Sen fick jag väl en kick av det för jag började promenera igen, förbi det futuristiska och rakt in i en femtiotalsförort. mycket mycket finare. jag älskar dessa södernärförorter, så uppvuxna, så fridfulla, så mycket grönska, så synligt tåg.


gick lite upp och ner mot först hammarbyhöjden och sen vidare. skönt, inte för varmt fast jag var ju lite lite orolig samtidigt. brukar inte göra sånt här, när det är 24 grader ute. det blir ju aldrig kväll här heller, solen bara fortsätter att värma. fick handla ärtor igen på coop (skratta inte, jag blir ledsen då, för detta är ett jävla handikapp ok).


gick vidare till nästa supertrevliga förort. pratade med chef som var nöjd med min insats i dag. charmade mig till att få låna toa på ett café. köpte alltså två chokladbollar men var även trevlig, så det gick.


Promenerade vidare hemåt men nu började temperaturen bli ororande hög inne i mig. Trots ärtor. trots att jag splashat mig själv med vatten på klänningen på toan.


in på samma coop på hemvägen, började få panik. köpte kylklampar och is och stor flaska vatten. satte mig på en bänk i skuggan, hällde vatten över huvudet  och satte fötterna på kylklamparna. hjärtat höll på att hoppa ur bröstet. jag blev svalare men paniken gav sig inte. fan. tog först en ipren. visste ju inte hur jag skulle komma till hotellet, tbanan för varm, taxi verkar dyrt och kanske varmt.


tog en sobril för att lugna mig. efter ett tag ringde jag på taxi, smidigt via nätet och inte så dyrt. snälle chauffören drog ner sin ac till sjutton grader. pust. vilket jävla äventyr. jag som mådde så bra.


sonen har mött upp här på rummet och killarna har sett fotboll. sen gick de på restaurang och tog med sig mat till mig på hemvägen, mumsigt. men det blir bara värre och värre med värmen för varje år. det här med paniken är nytt, och nu behöver jag ju sobril för att komma ur det.


I morgon blir det att huka på rummet, och hur jag ska ta mig till stationen på torsdag när det är 29 grader vete gudarna. får väl bli taxi igen då. kan ju faktiskt boka om och åka hem i morgon kväll också. inget särskilt kul att vara här när man inte kan gå ut.


det är inte särskilt synd om mig eller så. men detta är jättejobbigt och väldigt begränsande.


lite bilder

offer för midsommar, funnet i kriseberg på midsommardagen. minneslunden där jag var i dag. min lyxfika i dag

       

ANNONS
Av grongoling2 - Tisdag 12 juni 20:54

Om man tyckte att det var knepigt att få kramp i båda vaderna samtidigt och behöva hjälp hem, så var det väl snäppet värre ett par dagar senare. Jag hade lovat passa barn, på morgonen. Inget idealiskt, främst för att barnet inte känner mig så bra och blir ledsen när föräldrarna går. Men också för att jag egentligen inte gör grejer på morgnarna. Det beror så mycket på hur jag har sovit, huruvida jag kan ställa upp på något.


Men jag glömde det just den dagen då jag lovade göra det. Och givetvis gick det inte att sova, vaknade fyra och nånting och somnade sedan inte om. När jag sen gått upp och ätit frukost slog tröttheten ner i mig så där obetvingligt. Men jag tyckte inte att jag kunde ringa återbud och sätta föräldrarna på pottkanten. Åkte i väg och kom alldeles för tidigt, fick loda runt medan den vuxna gjorde sig klar. Min stress bara ökade och jag mådde bara sämre. Till slut var det så dåligt att jag fick säga till. Men då var det ju så dags. Den vuxna åkte och jag fick lov att ringa hem hen om jag ville. Och det vile jag, så det var kaos mer eller mindre. Har sällan mått så dåligt samtidigt som jag kände mig dum för att jag satte dem i en svår sits. Men jag fick ta sobril och det gör jag bara när jag mår mycket dåligt.


Ja, det var inte mitt stoltaste ögonblick.


I dag var det lite likadant. Sovit så dåligt, så lite. När jag kom upp var jag så matt, och så irriterad. Snäste till sonen, inte ett bra tecken. Fick efter ett tag ge upp och gå och lägga mig. Dagen helt förfelad, inte kunnat jobba.


Killarna har gjort mat, sallad. Skönt att de kan hjälpa mig. Har varit hektiskt på sistone. Kompisar kom i torsdags kväll och en av dem är dammintolerant. Vi har städat som satan, vilket känns bra men jag blev trött. I värmen har jag ju kämpat i motvind också hehe dålig liknelse för vind fanns det ju inte.


Trevligt som bara den när de var här, restaurangbesök, promenad, brunch. Båda barnen var också här och den dagen gästerna åkte, efter en promenad i hettan och brunch, så åkte familjen till stranden, sen till emporia som är ett hellhole men faktiskt rätt svalt. Vi åt på Max och sen var vi i timmar på ett fint myrorna där. Jag och dottern släpptes av vid åhléns där vi gick in, sen vidare söderut och jag fick en glass som muta för att jag skulle hänga med. Landade på triangeln och där köpte vi faktiskt likadana springskor.


Pust. Nästa dag upp tidigt och äta med dottern. Fick gått elvatusen steg den dagen så det var inte en lugn dag fast jag stannade hemma från cykelutflykt till lomma.


Mannen åkte till stockholm på söndagskvällen och jag är ju alltid extra pressad när det händer. På måndagen blev det tiotusen steg och jobb, sen var jag helt överhettad och irriterad. Sov som sagt sjukt dåligt så det är väl inte konstigt att jag blev så slut i dag. Fick säga till chefen att jag inte kunde jobba.


Nu har jag pratat med sonen och han ska laga all mat i sommar. Så slipper jag tänka på det. Bra, han är snäll.


I morgon kommer både ungar och kompisar, middag ska lagas. Det ska sovas över, och så vidare och så vidare. Jag får väl orka det jag orkar och det jag inte orkar det gör jag inte.


Ja ja. Kunde så klart varit värre. Och det svalare vädret är så välkommet.


Jobbigt att känna sig så darrig och hjärtklapprig.

Av grongoling2 - Tisdag 22 maj 15:32

Tokigt med mina ben.

Jag var på en lugn promenad med min man i går. Efter middagen som var raggmung med lingonsylt. Innan maten var jag lite yr, så där som jag blir när jag inte ätit ordentligt, när det gått för lång tid, ja hela det där.


Maten var inte så mättande. Men det gick bra ändå. Vi mötte en som jag känner lite och det kändes lite svårt för det blev ganska tydligt att den personen dragit sig undan från mig. Det får man förstås göra. Det var ganska intensivt före det tillbakadragandet dock, och nu känner jag mig nog övergiven. Nog, skriver jag, för jag kan inte vara närvarande i så svåra känslor. Jag bara försökte se glad och tuff ut, eller nåt. När vi sagt hejdå så dröjde det kanske fyra minuter och sen började jag få kramp i båda benen, båda vaderna, samtidigt. Kunde inte gå. Vi köpte vatten men det var inte det som fattades. Till slut hämtade min man en lånecykel till mig och på det viset kunde jag ta mig hem. Fast det höll på att gå dåligt vid rödljuset igen.


Sen var det så dåligt i flera timmar. Jag låg ner, frös inte. Tog en ipren för det ska tydligen vara bra. Tog min magnesium-medicin. Efter ett par timmar åt jag en rejäl macka, en knäckemacka och en apelsin. Och då gick det över.


Jag vet inte vad som är vad. Innan jag träffade den personen som dragit sig tillbaka så mötte vi en barndomskompis till mig. En som jag var tillsammans med exakt varje dag medan jag gick i gymnasiet. Och vi var vänner tills för kanske femton år sedan då jag drog mig undan, efter att jag berättat om det i ett samtal med kompisen. Som blev ledsen, men vårt förhållande var inte bra, och jag visste inte hur jag skulle göra det bättre. Så jag "gjorde slut". Tråkigt men nödvändigt. I dag när vi råkar mötas hälsar kompisen inte på mig, och det kanske är förståeligt. Inte i går kväll heller. Kanske det blev lite för mycket med två sådana saker inom en halvtimme, vet inte.


I dag är jag trött. Och har inte vågat gå ut mer än bara till en liten affär ett kvarter bort och då tog jag cykeln med. Men det har gått bra att gå inomhus och lyssna på pod.


I helgen var vi hos min släkting på Österlen och det var i stort sett trevligt. Fint väder, vi var i Knäbäckshusen och gick på stranden där. Jag kanske borde bry mig mer om min hälsa men jag orkar inte det.

Av grongoling2 - Onsdag 16 maj 15:32

Ja, så har det gått ett par veckor. Jag har hunnit ha namnsdag, först och främst. En viktig dag i en människas liv. Jag hade glömt det dock, men fick ett sms från en kompis som grattade mig. Just då spelade jag kort och jag vann, så det var väl det som var universums present till mig.


Det är varmt. Denna långhelg åkte vi norrut, hälsade på släktingar på ett fint torp där vi brukar vara lite på somrarna. Denna gång skulle min man hjälpa till att bygga hus för inlånade hönor, som ska flytta in till sommaren. Jag skulle mest vara till besvär, hade jag tänkt. Men trillade dit en kort timme och grävde lite på grunden till detta hus. Sen var det för varmt och för soligt för mig så jag återgick till att vara till besvär i stället.


Tog flera promenader. Min mage som hade kraschat (nästan hela våren) var ju känslig men en del promenader fungerade. Mest sökte jag skugga. En banvall som det nu växer mjukt gräs på och som är helt i skugga. Där började det komma upp ormbunkar. När jag gick där fick jag sällskap av ett par och vi började prata lite. Jag fick komma till deras hus och se på deras verk samt ateljé, de var så snälla och trevliga. Kände mig lite adopterad. Sen gick jag nästan vilse när jag skulle tillbaka, jag försitter sällan sådana tillfällen.


Klarade de fyra dagarna på landet, kändes fint och roligt. Kunde sova någorlunda. Men trött blev jag nog. Lite orutinerat av mig att bestämma träff med gamla kompisar samma kväll som vi landade i Stockholm. Det var ju som sagt varmt. Vi åkte till hotellet och duschade (vattnet hade sinat en gång när vi var på landet och vi kunde inte duscha), sen tog vi tunnelbanan. Jag kände nog att krafterna var på väg att sina.


Trevligt att träffa gamla kompisar. Samtidigt oerhört tungt då de påminner mig om svåra dagar. Och kanske tungt på andra sätt också. Jag har inte alltid så bra omdöme. Efter maten framåt niotiden började jag nästan skaka, så trött var jag. Och magen kraschade totalt. Vi åkte tillbaka till hotellet. Jag var så trött.


På måndagen skulle jag jobba men det var så varmt på hotellrummet. Var ute och gick lite i skuggan, låg annars bara och vilade. Men fick ihop många steg - min telefon räknar dem utan att jag ber om det, har det visat sig.


Det är så vackert i Stockholm, så det var roligt att se. Men jag orkade inte gå ut på Djurgården till mosters minneslund, det var för varmt för det och magen också. Jag gick mest runt i centrum, Kungsträdgården, Brezelii park, Biblioteksgatan, och så den kalla, svala, härliga tunneln som går från Östermalm till Norrmalm.


Andra promenaden den dagen gick jag också igenom den tunneln. Förbi KB i Humlegården och sen såg jag ett fik där jag gick in och wow! De hade ac. Följaktligen beställde jag lunch där, nån macka med koreanskt fläsk, sötsur sås typ. Te till det.


På kvällen var jag så slut att jag bara låg i sängen. Min man fick äta själv och gå på promenad själv. Trist.


På tisdagen var det 28 grader. Jag tog mig ut en stund, sonderade terrängen på matställen med ac på Norrmalml men hittade bara ett som 1. var för dyrt och 2. hade förra moderatledaren som propp vid ingången. Nädå, hon flyttade sig när jag skulle gå ut och jag har inget emot henne som person. Kan inte vara lätt att vara kvinna och lagom tuff och söt och allt det där.


Nä, jag gick tillbaka till hotellet och duschade kallt. Köpte i stället korv med bröd åt oss medan mannen hämtade upp bilen från garaget. Sen åkte vi söderut och jag satt i baksätet, smart för då slapp jag stekande sol på benen. Vi stannade till vid Nyköpingsbro, som jag minns från barndomen. Vi satte oss också precis ovanför motorvägen, som säkert var ett dragplåster förr. Jag drack te och vi åt medsmugglade wienerbröd. Har ätit gluten dessa dagar, nu är det slut med det igen.


Kändes så bra för jag vågade slappna av så pass att jag somnade till några gånger sen.


Stannade vid sextiden till i den småländska lilla orten, köpte kakor och hämtade sushi och hälsade på dottern med pojkvän. Jag fick ett fint te som morsdagspresenti förskott. Trevligt och gott, sen gick vi ut på fin promenad. Alltså, försommar, kväll, syrendoft, nyklippt gräs.


Vi kom hem vid halv elvatiden. Jag sov ovanligt bra i natt, kanske inte mer än sex timmar. Gick promenad före frukost, pratade med kompis. Sen orkade jag inget mer. Har faktiskt sovit säkert mer än en timme sammanlagt idag. Inte orkat äta knappt. Inte jobbat som jag måste egentligen. Men min chef säger att jag ska ta det lugnt för han är snäll. Men det jobbiga med att hälsa på folk så här är att inse hur mycket andra orkar. Hur lite jag gör det, hur mycket luft och avslappning och tid jag behöver mellan allt. Hur svårt det är att införliva bilden av mig själv som behövande med den som bara fokuserar på vad hon kan, att hon kan.


Just nu funderar jag på vilken alternativmedicinare jag ska kontakta för mina magproblem.


Här kommer lite bilder på mig med spade, konstnärernas utsikt och ett verk i förgrunden, växter efter regn i Bergslagen, och så två bilder på fina Margaretagången (eller vad det heter) i parken i morse.

         

Av grongoling2 - Lördag 28 april 12:03

Det händer då och då att jag tycker att jag har "drita meg ut", sagt något förhastat, oftast. Det gör jag. Jag kanske inte förstår, eller bryr mig om, att andra blir ledsna. Oftast vet jag att jag gör det, men ibland när jag ska säga något, eller göra ett inlägg i någon diskussion så tänker jag "vad tusan, nu tar jag risken och säger det här". Och det gör jag hellre än att vara tyst, för det är så tråkigt. Nyligen skämtade jag ganska halsbrytande och sen bad jag om ursäkt för att en tredje person inte förstod mitt skämt. Jag bad om ursäkt till den jag skämtade med, men hon hade tyckt det var jätteroligt, hon fattade inte att jag skulle be om ursäkt för det. Så det beror väl på vem man pratar med, ganska mycket.


Grejen är väl att jag 1. Går ganska nära personer när jag pratar/skojar med dem, bildligt talat och att jag 2. har svårt att hantera om det får konsekvenser, andra än bara ett skratt, eller ett gillande.


Har jobbat en del på sistone, samtidigt som jag inte varit så frisk knappt en enda dag. Magen och önh-infektioner. Homeopatiskt medel hjälpte faktiskt magen, igen.


Har varit på föreläsning om att man är hundra procent ansvarig för sina egna handlingar och att man ska vägra vara ett offer. Jag vägrar att inte vara ett offer. Behöver vara ett offer fullt ut och det är svårt för jag skylle fortfarande allt som hänt på mig själv, i alla fall i mitt automatiska tänkande. I alla fall även i mitt icke automatiska tänkande också.


En rar flickvän har varit här och sökt in på skolor. Hon ville fika med mig på stan, det tyckte jag var så roligt, att hon ville det. Åt en supergod tårtbit med choklad och nötter, glutenfri. Man fick vispgrädde och hallonsås till den.


Har varit på ett viktigt möte för ev anställn. De där två orden har surrat kring mitt huvud då och då de senaste ... fem åren kanske, och nu gör de det igen. Vi får se.


All småkrasslighet, sjukdomskänsla, trötthet övermannades av makens otäcka förkylningssmitta som jag fick i onsdags. Så ont i halsen! Nu har jag legat i flera dagar, medan jag jonglerat nässprej, ipren, lambi näsdukar, vatten, silverdrycker, soldatens salva runt näsan och obekväma sovställningar.


I dag är det så fint väder också. Har nyss varit uppe i en timme, lyssnat på spanarna och städat lite. Nu ligger jag igen, har feber och hosta.


Tror det kommer barn hit i kväll.


Skam har börjat sändas, versionen från Austin. Lite samma känsla som originalserien, och tyvärr nästan samma story.


Hoppas att du har det bra i dag <3

Av grongoling2 - Söndag 15 april 23:04

Ännu en dag som inte har hållit standarden. Man ska väl ha en standard på sina dagar. Den är nog inte så hög för mig, men denna dag nådde alltså ändå inte upp dit.

Jag har legat i sängen hela tiden. Sovit lite också. Varit ledsen, och det är jag fortfarande.

Vet inte om det bara är ett kroppsligt fenomen. Jag drack en drink, svag, och ett glas vin i går. Var uppe till efter två. På besök hos vänner som bjöd på middag.

Jag är kanske så introvert och ja, misslyckad, att jag inte tycker det är roligt att träffa folk?

Fast, jag var ju på ett kalas veckan innan och då kände jag inte såhär.

Jag är ledsen för att jag inte är så stark som de andra, de som orkar vara konstnärliga och ta emot gäster och och jobba hela dagar bara för att sedan åka utomlands på helgen och sen jobba nästa vecka igen. Det är uteslutet för mig.

Jag kan känna mig elak. Inte engagerad i allt som de andra pratar om. Otålig, skarp.

Och i dag är jag ledsen.

Men. Då är jag inte Den Trevliga. Jag kanske inte är det. Jag kanske är lite lynnig med skarpa ord. Ibland.

Ont i halsen i dag, immunsystemet är lika starkt som en död fisks.

Svårt att tycka något om Svenska akademien. Jag tycker att marken skakar lite under fötterna. Jag vill be för dem.

Av grongoling2 - Torsdag 5 april 16:00

Ja. Tiden går ju.

Jag håller på och skriver texter på engelska, vilket inte är en jättesuccé, tro mig.

Men. Då läser jag in mig på lite ämnen, och ett av dem är olika sätt att vara ... inte terapeut direkt, men nåt ditåt. Det lyssnas på rätt sätt och det ställs frågor som uppmuntrar till att man själv ska komma på lösningar, ja, ni känner säkert till hur terapeuter och andra liknande kan prata.

Jag körde förstås det där på mig själv, och kom på att det jag mest vill ha/ordna så att jag får just nu, är förmågan att slappna av, förmågan att inte slösa ut min energi på att vara andra till lags in absurdum.

Försökte väl praktisera det lite, och då skedde små förändringar som jag kanske inte helt var beredd på.

Som det här att känna sig nere och på dåligt humör. Något som jag i princip aldrig gör. Jag har inte de marginalerna, kan bara vara "på" eller dödstrött, i vanliga fall. Men så kom jag på i går att jag skulle sluta med gluten - ännu en gång. Mina ständiga förkylningar gör mig så trött och jag hade ju nästan inga såna när jag inte åt gluten så jag tänkte ge det en chans igen. Men trött och hungrig som jag var i går, kom jag på detta och då slog det mig liksom - jag hade inte garden uppe alls, jag blev så låg och arg och på dåligt humör över att jag måste hålla på och hitta alternativ till vanligt bröd - som är så gott och enkelt att skaffa - och då blev jag så TRÖTT och ARG och LEDSEN. Som att jag kommit upp i en så pass mogen ålder att jag kunde bli arg och reagera på saker?

Kanske tre år? Imponerande.

Pratade sen med bror (det är en massa teknikaliteter kring att vi har ärvt lite av moster som ska ordnas). Han berättade då att mamma och moster hade som ett skämt att prata om hur tråkig jag var.

Och. Inte för att jag inte har förstått det. Vet ju att moster tyckte så, det har hon visat flera gånger. Men att mamma kunde nedlåta sig till att göra det med henne, att prata skit om sitt barn med någon annan - det visste jag inte faktiskt. Även om jag inte borde bli förvånad. Men det blev jag ändå. Hur illa tyckte hon egentligen om mig? Som att hon hatade mig? Eller bara gav fullständigt fan i mig utom när hon kunde dra skämt på min bekostnad.

Bror berättade återigen hur hon skrattföraktfullt hade sagt att jag är som ett glas vatten. Liksom både tråkig OCH oviktig. Ingenting.

Jag är ingenting.

I dag är jag så ledsen och tårarna rinner och jag vet fan inte vad jag ska göra. Ingenting som vanligt. Jag gör ingenting, jag kan inte förmå mig till att göra någonting.


Samma i påsk då vi åkte till min närmsta släkting och när vi kom dit var det första jag såg ett stort, inramat porträtt av morsan där hon står och pratar med en massa barn. Hon var ju ordförande i den där föreningen som hälper barn vars namn jag inte lägger ut just nu just här. Fy fan så förljuget. Men för sis är det inte förljuget, hon tyckte säkert att mamma var så snäll. Och att hälsa på i hennes fina hem med en massa designade grejer och roligheter (varav allt mitt hem är utan), det gjorde så ont. Att se det där fotografiet var ju som att få en knytnäve i solar plexus.


Och så fina barn och fint förhållande med dem. Klart jag är glad för att de har det, men jag blir som en bebis och klarar ingenting helt plötsligt. Att sen min egen unge som var med valde att snäsa åt mig större delen av dagen gjorde inte saken bättre alls. Många tårar den natten kan jag säga. Fast den ungen var hur gullig som helst nästa dag så det hade inte med det här att göra tror jag. Bara normal variation. Men jag är fan inte normal och fixar inte det som normala mammor eller vuxna personer klarar. Ok?


Jag känner mig så fattig. Så smärtsamt utblottad på allt, som att stå på antarktis utan kläder. Eller nåt. Och så vill jag åtminstone skriva, skriva mitt eget men vem fan tror jag att jag är. Klart jag inte kan förmå mig till det heller. Så det blir inget.

Jag vet att jag är ohyggligt negativ just nu och jag är ledsen om du som läser här mår dåligt av det.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se