Alla inlägg under november 2015

Av grongoling2 - 26 november 2015 15:19

Jag undrar vad som är tosigt med mig, eftersom det aldrig blir något av ... något. Över huvud taget.

Oftast ser jag ju till, med viss ironi skrivet, att må dåligt på olika vis. Numera är det kroppen för det mesta, innan var det ångest fast det var kanske kroppen det med, men på ett annat sätt. Ångest och diffusa symptom, eller tydliga symptom som förkylning eller blödningar eller allmän matthet, yrsel, dödströtthet, bla bla bla. 


För mig verkar det gälla att fylla upp dagen så att den inte på villkors vis blir tom. Vågar inte det, säkert är jag rädd för vad som då kan slinka in och visa sitt fula tryne. Sjukdom fyller upp riktigt bra. Inte så att det är roligt, men fyller upp gör det. Plikter fyller väldigt bra också men jag har ju inte så många sådana längre. Om jag ska umgås med någon så fyller det upp och blir över. Jag blir helt slut av det, gör det säkert på fel sätt eftersom det inte håller.


När jag växte upp var detta en fix idé. Min pappa var ganska krävande när det gällde att man skulle vara kreativ. Det var det finaste och det enda som räknades. Jag ville själv vara det och försökte så in i norden att GÖRA något, SKAPA något. Min bror var fena på detta, han var "uppfinnare" när vi var små, sen ritade han så bra, och lekte med sina kompisar och kom på roliga saker på löpande band. Jag var ängslig och kontaktsökande och försökte ha en bästis att vara med så mycket som möjligt. Men jag hade få kompisar, ibland ingen alls.


Jag försökte hitta på olika hobbies som jag kunde ha. Men det blev liksom inget av någon av dem, inget som jag kunde gå upp i och må bra av, som jag hoppades. Att jag mådde dåligt och var totalt svältfödd på kärlek hemifrån var ju inget som jag förlät mig själv för, jag försökte driva mig själv till att prestera i alla fall. 


Än i dag är jag hård mot mig själv. Just denna stund, till exempel, mår jag bra. Jag har sovit bra, halleluja. Jag har orkat gå en promenad i solen. Jag har ätit bra mat. Jag känner mig lugn för att min man kommer hem i dag och jag var så aktiv i går och får vila i dag. Då kunde man ju tänka sig att jag skulle börja med "mitt eget", och det betyder väl mitt eget skrivande. Men nä. Min bror sa en gång att när man har PTSD så vill man bara vara trygg, det är viktigare än att göra något. Ja, lugnet drar, vilan drar, jag vill hellre slippa göra saker än göra saker. Och så hatar jag mig själv för att jag är så passiv.


Jag är så passiv att jag blir rädd för att leva om dagarna, för att prova att göra något roligt, något som jag vill eller som kan förändra något för mig. Förändringar är så hemska att jag hellre har det så här än provar något nytt.


Typ så.

ANNONS
Av grongoling2 - 25 november 2015 22:32

Ibland är det fint med kadaverdisciplin.

Som i Sankt Petersburgs Festival Ballet när de dansar Svansjön. Jag är så uppfylld av deras skicklighet och hur vackert det samtidigt var. Jättejättebra, tyckte både jag och Lillan. Det var den fjärde Svansjön vi ser tillsammans. Första gången var hon fem år och den uppsättningen var helt underbar med mycket färg och vackra kostymer. Sen har vi sett estniska baletten, helt fantastiskt, och Kungliga operans - inte så bra. Vi är så nöjda med kvällen.


Jag följde henne en bit på sin väg och sa att jag kan ju gå in här sen - men discomusiken från torget avskräckte mig. Visst ja, det var ju matchvisning på torget i kväll. Jag tog en annan väg.


I går kväll bakade jag saffransbröd. Först gjorde jag lchf-lussekatter fast lite fusk var det. Jag bara följde receptet slaviskt, och det skulle vara fem matskedar socker i? Okej, inte vansinnigt mycket socker, men ganska sött blev det ändå. Goda i alla fall. Och det vanliga saffransbrödet var jag ändå tvungen att smaka på, jag har ingen karaktär nämligen. Det var gudomligt.


Min svullna hand. Den fick jag i sensomras och har haft sedan dess. När jag lagat mat i fyra timmar i sträck i lördags så fick jag mer ont i den på söndagen. Och i går när jag både bakade och tvättade (och drog i tvätt och så), då gjorde det plötsligt djävulskt ont. Svullet var det också, som bara den. Jag vet inte vad det är, inte lillan heller. Men jag fick en fin linda om handen samt tog ipren och lite annat. I dag är det bättre och lillan säger att man ändå bara ger smärtstillande på vårdcentralerna, i alla fall till en början.  Så jag provar så här.


En hektisk dag i dag, för mig. Lunch och samvaro med nära släktning som kom in till stan och hälsade på. Vi åt ute, fantastisk rökt svamp i kroppkakor och sallad. Hon fick sen smaka mitt saffransbröd.


Pust, vila efter de timmarna. TIdigt i morse åkte mannen i väg och jag är som alltid extra utsatt när han inte är hemma. Ja, sen åt jag och lillan falafel innan vi gick till baletten. Men jag har orkat promenera dit och hem så det är nog bra, att jag inte blir helt stel och stillasittande. Handen är bättre nu, kan till exempel skriva på datorn. Det kunde jag inte i går. Saffransbrödet blev två monstruösa limpor i stället för lussekatter, för jag kunde inte baka ut sådana.


Men en ipren blir det till natten.

ANNONS
Av grongoling2 - 24 november 2015 14:49

I dag är det inte alls lika kallt. Jag har varit på expedition till Lidl och handlat. Jag tog shoppingvagnen, aka dramaten. Att gå till Lidl är en fördel framför att gå till Hemköp; jag behöver inte gå över så många bullriga gator med trafikljus, jag kan undvika det mest brusande stadslivet, och det är ungefär lika långt.


Att handla med dramaten var roligt på Lidl: på Hemköp flänger ungdomar runt och man känner sig allmänt malplacerad. På Lidl är jag inte ensam om att handla med dramaten, många äldre damer handlar där. Allt finns ju inte i den affären men i dag hittade jag det mesta jag behövde. Grönsakerna är oftast inte ekologiska men det är ju därför de är billigare också. Jag har köpt grönkål, stjälkselleri, avokado (mycket billigare än på Hemköp), fröer och lite annat smått och gott, och sparat kvittot så jag ska analysera prisläget där. Saffran har jag också köpt, får se vad det kan bli av det.


I går var jag så trött så det blev inget alls av dagen, nästan. Jag försökte stiga upp tidigare men det resulterade bara i att jag gick och lade mig efter lunch, jättetrött och sömnig.


Jag åt lite sockriga saker, present av gästerna i helgen. Får nästan hjärtklappning av socker tror jag. Hoppas kunna undvika det lite mer och inte ge efter för suget.


I dag har jag jobbat lite i alla fall, och det var roligt. Översatt en text om att det är viktigt vilken typ av frågor vi ställer oss för att vi ska må bra. Vilka frågor vi ställer styr hjärnan mot svar som antingen får oss att må bra eller som begränsar oss. Jag ska prova det där själv också.

Av grongoling2 - 23 november 2015 13:39

En solig och kall dag, ser jag genom fönstren. Tänk att vi har snö i november, det känns ovanligt och till och med roligt, i alla fall så här i början.


Vi har haft besök under helgen, två personer har bott över här i varsitt rum från fredag till söndag. Inför besöket städade jag och torkade golv. Det var trevliga personer som kom och jag försökte ta det lugnt. Vi mötte dem ute på fredagskvällen, några tog ett glas på en bar. De hälsade på sina barn men bodde hos oss. Det är en del stockholmare som kommer hit och bor i kollektiv eller andra hand. Det är ju inte lika lätt att göra det i Stockholm som här.


Det mest anmärkningsvärda för mig är att jag har kunnat sova båda nätterna. Inte perfekt, har varit vaken lite på nätterna och somnat väldigt sent, men ändå känt mig så pass utvilad att jag orkat göra saker på dagarna. Så skönt, en riktigt välsignelse. 


På lördagen åkte gästerna till Louisiana och vi följde inte med. Jag blev avskräckt av att det säkert skulle vara jättemycket folk där, hade inte orkat det. I stället tog vi en liten promenad, gick på några loppisar och sedan hem igen. Sen fick jag gå och handla mat och laga. Det blev två quiche lorraine och en grönsakspaj och en stor sallad. Sen kom gästerna tillbaka och deras barn och även vårt lilla barn. Det blev nio personer runt bordet, och så många har vi inte varit här förut. Maten räckte men det var nätt och jämnt. 


På söndagen gick jag i kyrkan, första gången på hela året förutom påsken. Det var Domssöndagen, fin gospelmusik med kör. Flyktingar hade fått sova i kyrkan på natten, bra det. Sen följde vi med till museet och tittade på djur och serier och vilken effekt tron har på människor, bland annat. Roligt! Mindre roligt var det att cykla dit i isig vind och med dito fingrar.


Det var skönt att inte pressa mig till att orka precis allt och sen ramla ihop i en liten hög. När gästerna åkt satt vi här och myste och hade det till och med bra.


I dag gäller det att försöka göra något, vardagligt landa. Jag har fått ett uppdrag med väldigt lång leveranstid så det känns lugnt. Sen har jag gjort en tidsuppskattning av ett annat jobb. Det kanske får räcka för i dag. Förmodligen blir det inget av detta jobb för jag jobbar så långsamt. Men måste vara realistisk.


Snön har vräkt ner, både lördag och söndag.


En sak slog mig när vi satt och pratade runt bordet i lördags: en ungdom sa att den som är privilegierad inte behöver ha jättehöga betyg, hen klarar sig ändå, det är inte "vinna eller försvinna" för dem, som det kan vara för den som inte är privilegierad. Jag undrar hur mina barn känner där, om de har det lugnet. Jag har i alla fall varit väldigt angelägen om att de ska jobba i skolan så att det får (så) höga betyg (som de kan få), och det har nog varit enligt tanken: annars klarar de sig inte här i världen. Så otrygg är jag. Är de också det? Känner de att tillvaron är osäker, bara för att jag gör det? Eller för att de haft en sjuk mamma i många år? Det kan nog vara både och - de känner av osäkerheten men de har en större trygghet än vad jag har. Hm. De andra ungdomarna runt bordet kände i alla fall absolut ingen sådan otrygghet, de kunde vara medelmåttor i skolan och det ordnar sig ändå. Sånt kan jag tycka är så orättvist. Tror faktiskt många gånger att det handlar om ekonomi också - de som har en stabil ekonomi har förstås en helt annan grundtrygghet än vi som inte har det. Det bara är så.


Sen lyssnade jag i dag på podden med Liv Strömquist och hennes vän som nyss fått barn. Intressant! Och ja, det gör så ont att föda barn. Med tanke på hur ont det gör så är det konstigt att man inte jämt går omkring och pratar om det och ältar. Det gör man ju inte, utom precis efter. Hade man gjort det så hade väl barnafödandet avstannat helt. De flesta glömmer det värsta, kanske. Och andra gången brukar det vara mycket lättare också. Jag har en hel del att berätta och dela med mig av där, om jag får lust till det och det blir rätt forum.


Känner att stressen knackar på inför veckan.



Av grongoling2 - 19 november 2015 16:48

Jag har läst på lite fler bloggar nu, jag dras till dem som känner sig trötta av olika anledningar och diagnoser. Känner mig väl mest hemma där, antar jag. Det är en blandning av intressant, ledsamt, igenkännande och medlidande som jag läser dem. Och framför allt, väl: en känsla av att jag inte är ensam. Även om ingen har exakt samma besvär som någon annan, så lika nog.


Jag har funderat mycket i dag på den lilla "schism" som uppstod i går med min kompis. Jag är verkligen inte van vid att säga ifrån ens lite. Så jag anförtrodde mig till min äldsta vän och fick svaret att det inte alls var så farligt, enligt henne, det jag skrivit. Innerst inne tycker jag samma. Är bara ovan vid att vara the bad guy och skuldbelägger mig för det. Nu känns det lättare, och jag kommer inte att be om ursäkt direkt i alla fall. Jag menade det ju och det var som sagt inte elakt heller. Det är svårt att få vänner, alla har inte så lätt för att kommunicera vad de känner heller. Så klart. Det kan bli tystnad i stället för att höra av sig. Men vi får se.


Jag är så trött, inte riktigt normalt det här. Orkar till exempel inte träna. Blir trött av att gå uppför trapporna, det är två våningar (höga) upp. För att inte tala om bergsbestigarkökstrappan, den  undviker jag sådana här dagar.


Sover dåligt de senaste nätterna. Den där triangeln som jag bär runt halsen sägs sparka i gång hela hormonsystemet och det tror jag att den har gjort - bara det att mensvärk kom efter fem månaders uppehåll när jag satt på mig triangeln. Jag ska fortsätta ha den på mig ändå, det kanske är bra för mig.


I går lagade jag fiskgryta med saffran. Sen cyklade jag i väg till "kyrkomötet", där vi pratade om vad som hänt i världen, ondska, trygghet, vad gör vi, böner och psalmer som känns trygga för oss. Vi sjöng lite också. Jag hade inte hunnit eller haft aptit att äta före mötet så jag var förstås jättehungrig där. Slukade en hel kardemummabulle. Inte enligt min diet, jag vet.


Min man är på jobbet i dag, första dagen efter operationen. Det har nog gått bra, verkar det som. 


Jag har pratat med min gamla moster i dag. Hon lät riktigt pigg, det var roligt att höra.


Skönt att vi har mat färdig från i går, orkar inte laga mat i dag.


Jag har nu gjort en imponerande länklista på två bloggar här i marginalen. Det kan kanske bli fler länkar där.

Av grongoling2 - 18 november 2015 15:50


I går fick jag ta värktablett och ligga från sådär halv fem och resten av kvällen. Hade molande mensvärk och var irriterad, det drabbar nästan ögonen också på ett migränaktigt vis. Jag låg i alla fall och läste dålig litteratur :-) och det var så njutbart. 


I dag har jag också ont men har inte behövt ta ipren än. Jag är extra trött men tog mig runt på en lunchpromenad i alla fall. Allt med menscykeln är konstigt och onormalt vid min ålder, det är liksom det som är det normala då, att det är allt annat än det vanliga. 


Jag mötte en före detta kollega, som jag tycker mycket om. Jag passade på att säga att hon gärna fick hålla utkik efter uppdrag eller liknande som kan passa mig, och det skulle hon göra. Sen får man ju anpassa efter den nivå som jag kan hålla.


Jag undrar om jag har börjat sila snacket lite mindre, slösa mindre energi på att svälja vrede och frustration och i stället uttrycka den. Vet inte hur konstruktivt det är, men jag var i alla fall en mer krävande förälder härom dagen ju. Och i dag blev jag riktigt trött på rasistiska toner hos en, i och för sig, väldigt god vän. Jag svarade på ett sms på ett sätt som inte var helt och hållet snällt mot henne, där jag så att säga vände det rasistiska mot henne i stället. Nu känner jag mig förstås ganska dum. Men ändå inte. Dessa frågor är viktiga för mig och jag tål faktiskt inte att man buntar ihop alla "invandrare" och gör dem till slagpåse. Jag tolererar inte det, och om jag jamsar med så mår jag inte bra alls. Så nu hoppas jag att kompisen vill höra av sig så småningom - det blev så tyst efter mitt sms. Jag känner nog att jag har "rätt" här, i mina ögon i alla fall. Och hur gärna vill jag behålla vänskap? Vad är priset för att göra det? Ibland lite väl högt. Nu har jag sagt ifrån och så får vi se om vänskapen håller för det. Jag hoppas förstås på dialog, inte bara tystnad. Men jag väntar lite till.


Ingen aptit en sådan här dag. Det var skönt med sol på promenaden, den värmde till och med.

Av grongoling2 - 17 november 2015 15:13

Novemberdagen började som just en sådan, så mulet att det nästan var mörkt, och regn. Sen kom solen fram och vi gick en lunchpromenad. Men mina hormoner har stuckit upp näsan igen och det känns jobbigt. Jag är yr och irriterad och har lite ont i magen. Trodde att det där var över, men icke.


Har funderat på min ångesthistoria, sedan jag blev vuxen. När jag var sådär 35 fick jag en väldigt stark ångest och kopplade ihop det med att jag börjat gå i ganska intensiv terapi och vi hade kommit in på svåra saker, som att känna sig övergiven när man är liten. Kanske det var det som satte i gång ångesten så jag mådde så fruktansvärt dåligt - eller var det att jag hade ett jobb som var otroligt stressigt just då? Var det en släng av utbrändhet redan då? Jag var inte trött alls, hade bara hemsk ångest som kändes som om tåget körde över mig, det gjorde så ont. Och nu när jag läser om utbrändhet så förstår jag att ångest ofta ingår. Ingen pratade med mig om det då, inte min terapeut heller.


Jag hade två små barn och lång restid till jobbet. Där höll en avdelning på att byggas upp och jag skulle tillgodose många nyanställda med allt vad de behövde, samtidigt som jag var chefssekreterare åt en mycket upptagen och krävande person, och tusen andra saker. Jag är ju egentligen inte sekreterare från början, så jag visste inte när jag skulle säga stopp - min efterträdare sa ifrån med en gång, att det var för mycket att göra.


Jag kom hem vid halv åtta på kvällarna. Min man fick ta hand om barnen. Helt sjukt. När jag hade haft det så i ett halvår, då kom ångesten så starkt. Och livet förändrades radikalt.


Säkert spelade min svåra barndom in och terapin kring den, men här har vi nog ytterligare en anledning till ohälsan - stressen på jobbet. 


Jag kom tillbaka efter några månader till jobbet, lite mindre stressig befattning. Några år senare dog pappa och jag klarade inte av jobbet längre, fick ny anställning här i stan, klarade några år till tills mamma hastigt avled och då påverkades även kroppen. Men jag kom tillbaka igen och fyra år senare, när min terapeut nekade mig fler timmar så gick jag in i väggen på riktigt, så att jag inte kunde gå. Då var det utmattning, inte så mycket ångest men mer kroppslig oförmåga. Och detta har jag inte fått hjälp för, har självläkt en bit men mycket är ju kvar.


Jag undrar också hur mycket hormonerna påverkar den mentala hälsan. Nu påverkar de mig så att jag är svullen och har dålig ork, men olika nivåer genom åren kan nog ha gett en del ångest också.


Skulle behöva vara ensam en hel dag, vila. Men det ser ut att dröja för min man jobbar hemifrån ett tag till.


Kommer inte loss med att göra någonting.

Av grongoling2 - 15 november 2015 21:19

Jag har börjat sova så länge, till över åtta, till och med längre än till halv nio. Känns konstigt.


Hela jag är under förändring, i samband med klimakteriet tror jag. En tjockare och rultigare gröngöling träder fram. Tröttare och stelare och större aptit, är annat som jag har noterat.


I dag har jag inte enbart varit en medhårs förälder. Brukar nog vara mest det men i dag sade jag mera tydigt vad jag anser och vill, även om jag inte är den som bestämmer eller har rätt att påverka ett myndigt barn. Men jag ville ändå säga det och samtidigt tillägga att jag ju inte är någon expert på barnets liv, det är han själv. Men lika bra att vara tydig för det märks ändå vad jag tycker. Det gäller sådant som framtid och jobb- och utbildningstankar. Där jag nog är som många föräldrar, lite orolig, lite konventionell, önskar trygghet och säkrad framtid framför äventyr och "ta dagen som den kommer"-mentalitet.


Sen hoppas jag att jag kan avhålla mig från att ta upp det mer, och vänta tills barnet självt vill prata om sådant, om det nu inträffar alls.


Lite tröttare i dag men det har gått ändå. Liten promenad för att handla ytterligare saker. Ett tidskriftsställ att sätta på väggen och en kudde. Men kudden ska lämnas tillbaka för den var inte fin här hemma. Bra, då sparar jag de pengarna.


Vi hyfsade till här hemma eftersom vi skulle ha fikagäster. Då såg vi hur fint det är redan. Ja, redan, vi har ju bott här i ett helt år nu. Men det är nästan bra som det är, fast vi säkert kommer att förändra lite mer framöver. Men det är inte bråttom. 


Vi bjöd på traditionellt fika, längd och småkakor, allt köpebröd. Och gott kaffe. Trevligt att sitta och prata, träffa lite folk, tyckte både min man och jag. Nu är jag faktiskt lite mosig och trött, är inte van att umgås.

Presentation


Överlevare som vill leva

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3
4
5
6
7
8
9 10
11
12 13 14 15
16
17 18 19
20
21
22
23 24 25 26
27
28
29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Gröngöling 2 med Blogkeen
Följ Gröngöling 2 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se