Alla inlägg under april 2018

Av grongoling2 - Lördag 28 april 12:03

Det händer då och då att jag tycker att jag har "drita meg ut", sagt något förhastat, oftast. Det gör jag. Jag kanske inte förstår, eller bryr mig om, att andra blir ledsna. Oftast vet jag att jag gör det, men ibland när jag ska säga något, eller göra ett inlägg i någon diskussion så tänker jag "vad tusan, nu tar jag risken och säger det här". Och det gör jag hellre än att vara tyst, för det är så tråkigt. Nyligen skämtade jag ganska halsbrytande och sen bad jag om ursäkt för att en tredje person inte förstod mitt skämt. Jag bad om ursäkt till den jag skämtade med, men hon hade tyckt det var jätteroligt, hon fattade inte att jag skulle be om ursäkt för det. Så det beror väl på vem man pratar med, ganska mycket.


Grejen är väl att jag 1. Går ganska nära personer när jag pratar/skojar med dem, bildligt talat och att jag 2. har svårt att hantera om det får konsekvenser, andra än bara ett skratt, eller ett gillande.


Har jobbat en del på sistone, samtidigt som jag inte varit så frisk knappt en enda dag. Magen och önh-infektioner. Homeopatiskt medel hjälpte faktiskt magen, igen.


Har varit på föreläsning om att man är hundra procent ansvarig för sina egna handlingar och att man ska vägra vara ett offer. Jag vägrar att inte vara ett offer. Behöver vara ett offer fullt ut och det är svårt för jag skylle fortfarande allt som hänt på mig själv, i alla fall i mitt automatiska tänkande. I alla fall även i mitt icke automatiska tänkande också.


En rar flickvän har varit här och sökt in på skolor. Hon ville fika med mig på stan, det tyckte jag var så roligt, att hon ville det. Åt en supergod tårtbit med choklad och nötter, glutenfri. Man fick vispgrädde och hallonsås till den.


Har varit på ett viktigt möte för ev anställn. De där två orden har surrat kring mitt huvud då och då de senaste ... fem åren kanske, och nu gör de det igen. Vi får se.


All småkrasslighet, sjukdomskänsla, trötthet övermannades av makens otäcka förkylningssmitta som jag fick i onsdags. Så ont i halsen! Nu har jag legat i flera dagar, medan jag jonglerat nässprej, ipren, lambi näsdukar, vatten, silverdrycker, soldatens salva runt näsan och obekväma sovställningar.


I dag är det så fint väder också. Har nyss varit uppe i en timme, lyssnat på spanarna och städat lite. Nu ligger jag igen, har feber och hosta.


Tror det kommer barn hit i kväll.


Skam har börjat sändas, versionen från Austin. Lite samma känsla som originalserien, och tyvärr nästan samma story.


Hoppas att du har det bra i dag <3

ANNONS
Av grongoling2 - Söndag 15 april 23:04

Ännu en dag som inte har hållit standarden. Man ska väl ha en standard på sina dagar. Den är nog inte så hög för mig, men denna dag nådde alltså ändå inte upp dit.

Jag har legat i sängen hela tiden. Sovit lite också. Varit ledsen, och det är jag fortfarande.

Vet inte om det bara är ett kroppsligt fenomen. Jag drack en drink, svag, och ett glas vin i går. Var uppe till efter två. På besök hos vänner som bjöd på middag.

Jag är kanske så introvert och ja, misslyckad, att jag inte tycker det är roligt att träffa folk?

Fast, jag var ju på ett kalas veckan innan och då kände jag inte såhär.

Jag är ledsen för att jag inte är så stark som de andra, de som orkar vara konstnärliga och ta emot gäster och och jobba hela dagar bara för att sedan åka utomlands på helgen och sen jobba nästa vecka igen. Det är uteslutet för mig.

Jag kan känna mig elak. Inte engagerad i allt som de andra pratar om. Otålig, skarp.

Och i dag är jag ledsen.

Men. Då är jag inte Den Trevliga. Jag kanske inte är det. Jag kanske är lite lynnig med skarpa ord. Ibland.

Ont i halsen i dag, immunsystemet är lika starkt som en död fisks.

Svårt att tycka något om Svenska akademien. Jag tycker att marken skakar lite under fötterna. Jag vill be för dem.

ANNONS
Av grongoling2 - Torsdag 5 april 16:00

Ja. Tiden går ju.

Jag håller på och skriver texter på engelska, vilket inte är en jättesuccé, tro mig.

Men. Då läser jag in mig på lite ämnen, och ett av dem är olika sätt att vara ... inte terapeut direkt, men nåt ditåt. Det lyssnas på rätt sätt och det ställs frågor som uppmuntrar till att man själv ska komma på lösningar, ja, ni känner säkert till hur terapeuter och andra liknande kan prata.

Jag körde förstås det där på mig själv, och kom på att det jag mest vill ha/ordna så att jag får just nu, är förmågan att slappna av, förmågan att inte slösa ut min energi på att vara andra till lags in absurdum.

Försökte väl praktisera det lite, och då skedde små förändringar som jag kanske inte helt var beredd på.

Som det här att känna sig nere och på dåligt humör. Något som jag i princip aldrig gör. Jag har inte de marginalerna, kan bara vara "på" eller dödstrött, i vanliga fall. Men så kom jag på i går att jag skulle sluta med gluten - ännu en gång. Mina ständiga förkylningar gör mig så trött och jag hade ju nästan inga såna när jag inte åt gluten så jag tänkte ge det en chans igen. Men trött och hungrig som jag var i går, kom jag på detta och då slog det mig liksom - jag hade inte garden uppe alls, jag blev så låg och arg och på dåligt humör över att jag måste hålla på och hitta alternativ till vanligt bröd - som är så gott och enkelt att skaffa - och då blev jag så TRÖTT och ARG och LEDSEN. Som att jag kommit upp i en så pass mogen ålder att jag kunde bli arg och reagera på saker?

Kanske tre år? Imponerande.

Pratade sen med bror (det är en massa teknikaliteter kring att vi har ärvt lite av moster som ska ordnas). Han berättade då att mamma och moster hade som ett skämt att prata om hur tråkig jag var.

Och. Inte för att jag inte har förstått det. Vet ju att moster tyckte så, det har hon visat flera gånger. Men att mamma kunde nedlåta sig till att göra det med henne, att prata skit om sitt barn med någon annan - det visste jag inte faktiskt. Även om jag inte borde bli förvånad. Men det blev jag ändå. Hur illa tyckte hon egentligen om mig? Som att hon hatade mig? Eller bara gav fullständigt fan i mig utom när hon kunde dra skämt på min bekostnad.

Bror berättade återigen hur hon skrattföraktfullt hade sagt att jag är som ett glas vatten. Liksom både tråkig OCH oviktig. Ingenting.

Jag är ingenting.

I dag är jag så ledsen och tårarna rinner och jag vet fan inte vad jag ska göra. Ingenting som vanligt. Jag gör ingenting, jag kan inte förmå mig till att göra någonting.


Samma i påsk då vi åkte till min närmsta släkting och när vi kom dit var det första jag såg ett stort, inramat porträtt av morsan där hon står och pratar med en massa barn. Hon var ju ordförande i den där föreningen som hälper barn vars namn jag inte lägger ut just nu just här. Fy fan så förljuget. Men för sis är det inte förljuget, hon tyckte säkert att mamma var så snäll. Och att hälsa på i hennes fina hem med en massa designade grejer och roligheter (varav allt mitt hem är utan), det gjorde så ont. Att se det där fotografiet var ju som att få en knytnäve i solar plexus.


Och så fina barn och fint förhållande med dem. Klart jag är glad för att de har det, men jag blir som en bebis och klarar ingenting helt plötsligt. Att sen min egen unge som var med valde att snäsa åt mig större delen av dagen gjorde inte saken bättre alls. Många tårar den natten kan jag säga. Fast den ungen var hur gullig som helst nästa dag så det hade inte med det här att göra tror jag. Bara normal variation. Men jag är fan inte normal och fixar inte det som normala mammor eller vuxna personer klarar. Ok?


Jag känner mig så fattig. Så smärtsamt utblottad på allt, som att stå på antarktis utan kläder. Eller nåt. Och så vill jag åtminstone skriva, skriva mitt eget men vem fan tror jag att jag är. Klart jag inte kan förmå mig till det heller. Så det blir inget.

Jag vet att jag är ohyggligt negativ just nu och jag är ledsen om du som läser här mår dåligt av det.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se