Senaste inläggen

Av grongoling2 - Söndag 18 juni 22:41

Dagar i opiumhålan. Klagar inte på det men vet att det inte "är bra". 


Små utflykter, som att prova kläder för att ha på begravningen. Ska lämna tillbaka det jag köpte. Det kliar och ser plastigt ut dessutom. Ser man i dagsljuset.


Mannen var bortrest i två dagar förra veckan, måndag och torsdag. Jag har pratat med präst inför begravningen, mycket praktiskt men intressant, som psalmer till exempel. Jag har fått flera olika alternativ och nu har jag vaskat fram tre stycken som jag ska föreslå, så får vi se om det blir bra. Hjärtklappning efter det samtalet. Lokal, hur många kommer, vilken mat ... sånt håller jag också på med. Datum, tid.


Fick skjuts till torget, för det var typ regnstorm här i fredags. Jag och en vän åt väldigt goda mackor på gallerian intill torget, där har de verkligen fin mat, vilket man kanske inte kan tro. Sen fick vi vänta tills regnet upphörde och då köpte jag en stor bit vattenmelon. Gick hem fast det blev liksom drivor av regn som bara sköljde sig fram på gatorna. Och jag hade inte ens jacka. Som tur var så var min man ute och körde så han hämtade upp mig. Jag har fått en ny cykel, en som man kan åka på landsvägar och grusvägar med, är det tänkt. Som en rolig sak, ja okej då, som resesällskap åt min man. Men jag tycker att det är roligt, jag med, tror jag.


På lördagen var jag så matt efter att inte ha fått i mig tillräckligt mat - igen - och inte sovit så bra alls - vilket sker de flesta nätter. Så det var bara att lägga sig efter frukost och misslyckad uppetillvaro. Men efter lunch hade jag väl fått i mig tillräckligt med näring. Och tur var det, för lillan med sällskap kom på kortvisit mellan flygplan och vidare resa. När de skulle resa ut, det var förra fredagen, satt jag lätt sobrildrogad och bara tittade på henne när hon åt och mina tårar rann och jag torkade mig med en vit servett medan vi pratade om moster.


Jag behöver tänka på det här mer, så inte allt blir till ångest inför begravning och sånt. Vet ärligt talat inte om jag orkar förlja med på det där, hur som helst. Men vi får se.


I dag har vi tagit en cykeltur och det var jättekul, förutom att det var för varmt. Sista anhalten blev Ribbentrop där jag äntligen fick svalka av mig. Här är jag med min nya cykel.

 

ANNONS
Av grongoling2 - Onsdag 14 juni 11:38


... det gjorde moster. När jag var där den 15 maj gick  moster först på en fyra timmar lång operaföreställning. Sen hem och fixa mat till oss. Jag gjorde kanske det mesta men hon presiderade över allt och var med hela tiden.


Så konstigt med henne och mig. Sedan jag hoppat av gymnasiet i stor förtvivlan har hon och jag haft en direkt relation. Jag fick nämligen komma till henne i en ny stad och jobba på hennes jobb där hon var vd. Jag kontorsråtta. Bodde hos henne. Jag tyckte att hon var jättejobbig. Och det var hon verkligen. Dock, något som hon alltid har varit och som mamma aldrig var - tydlig. Hon kunde bli arg på mig, eller irriterad, det blev hon ofta. Men då var jag alltså så viktig att någon kunde reagera på mig, blir arg till exempel. Det blåste fort över. Men jag var någon i hennes ögon. Säkert en musig och trist typ för det mesta men ändå, någon.


Jag hade aldrig flyttat till Stockholm om inte hon just flyttat dit själv. Jag efter, började mina studier och så vidare. Bodde ibland hos henne när mitt studentrum inte blivit ledigt efter sommaren. Ibland bodde jag hos farbror i Sigtuna också. Då och då sågs vi, jag fick alltid god mat och presenter när vi sågs. Hon var alltid jättekonstig men jag kände henne, hon var tydlig. Som sagt. När mamma kom upp bodde hon hos moster och kom aldrig och hälsade på mig. Moster kontaktade mig och ibland fick jag vara med, lite på nåder. Men jag kom alltid, väldigt längtande efter en mamma, ju. Kanske inte nödvändigtvis just min mamma, men en mamma.


Irritation och uppskattning har gått hand i hand alltid.


När mamma dog förändrades vårt förhållande för alltid. Hon blev så mycket snällare. Snällare. Hon kunde ibland vara inte snäll också men så mycket mer närvarande och varm, blandat med det andra.


De sista åren var det ännu bättre, när jag börjat kunna åka och hälsa på henne. Hon verkade så glad, sa att hon inte behövde ta sina morfintabletter när jag var där.


Jag fick en så fin kram när jag sa hejdå i maj. 


Och - det fånigaste av allt? Att nu när jag tänker på att hon är död så känns det inte lika läskigt att dö själv. För innan var jag rädd, för det var ju bara mina föräldrar "i himlen" före mig. Nu när jag vet att moster är där så kan jag mycket tryggare tänka: hon kommer att ta hand om mig. Är inte det konstigt? Men så känner jag definitivt. 


Vad som än händer, hur många som än drar i hennes minne och saknar henne nu, för det är många av hennes vänner som gör det, och även släktingar, så har hon och jag en kontakt tillsammans.


För övrigt är det mycket med det jordiska efter henne nu. Knåpat ihop en dödsannons, och så är det en massa massa annat som kommer med det här. Tack Gud för att min syster håller i det och jag bara behöver vara hennes assistent.


En bild på moster som jag tog i maj. Notera de perfekta naglarna. Och en bild på mig, jag har KLIPPT mig i dag. Och FÖNATS, inte minst, det tog längre tid än klippningen tror jag.     

ANNONS
Av grongoling2 - Fredag 9 juni 17:53

... får man väl säga.


För jag klarade i alla fall att cykla med min gamla tågluffarryggsäck på ryggen till vårt mathämtarställe, snacka med folk där, fylla sagda ryggsäck och även cykelkorg och trampa hemåt. Detta en dag då mannen var på resa. Kände mig glad och nöjd, när jag kom hem, för det hade ändå gått.


Dagen innan kom sonen på blixtvisit. Vår gamla bil, världens bästa bil för övrigt, ska han få köra under sommaren, vilket kan behövas i norrländsk glesbygd med två mil till jobbet. Vi åt vegotacos, goda, jag vinkade av honom på morgonen.


Nå, hemma efter att ha hämtat mat. Då ringde min syster med tråkiga nyheter. Vår närmaste släkting som jag haft ett komplicerat men väldigt nära förhållande till, mammas syster, känt hela livet och så vidare, nästan-mamma efter mammas död för sjutton år sedan, finns inte mer.


Det kom i vågor. Prat med en del släktingar, alla behöver ju veta och rent naturligt är det min syster och jag som är henne närmast. Och min bror. Men det är många många släktingar och vänner. Jag är ju utmattad och utbränd redan från början men försökte hålla syrrans takt. 


I dag vaknade jag och storgrät och jag har inga krafter alls. De få jag hade tog slut när jag pratade med en som mer eller mindre förbjöd oss att stiga in i vår släktings lägenhet. Allt de säger och skriver om att dödsfall kan ta fram dåliga sidor hos människor, den klichén befinner jag mig i. Jag mår så dåligt av det. 


Sen var det ju det tunga att berätta för bror. När det var gjort var jag iskall, skakade och fick lägga på, helt slut. Fram med dubbla täcken, varmvattensflaska och - sobril. Två år sedan jag tog det senast men jag stod inte ut. Kändes som om en infarkt eller stroke var på väg, det gör det nästan fortfarande.


Har ringt en annan del av klanen också och min styv-mormor som fyllde nittio i tisdags har blivit hastigt sjuk så det är mycket illa där också. 


Jag får stöd av en del men av den närmaste familjen är det inte mycket av den varan, det gör mig ännu mer sliten. Men i kväll kommer lillan och hon känns som stöd. Sonen har vi inte velat prata med då han har sin tour de force med hundra mils körande framför sig. Men han är alltid, alltid ett stöd också.


Jag fixar inte det här. Hjälp mig Gud.

Av grongoling2 - Måndag 5 juni 21:26

I dag har "vi" köpt en ny bil.


Det var bud på att jag skulle följa med och prova, i dag igen. Men det har jag varit för trött för.


Så mannen åkte själv på turné, och kom hem med ett färdigt köp. Fast vi ska få den i nästa vecka.


Nu är jag så sömnig att ögonen nästan faller ihop. Har ägnat dagen åt att äta och vila så hoppas jag återhämta mig snart.

Av grongoling2 - Lördag 3 juni 19:05


I dag gick det ordentligt på röven, som det kanske heter.


Jag befinner mig i en mental gipsvagga de flesta dagar. Utsätter mig inte. Är nu dagmatte för en söt hund men det är inte så jobbigt ändå. Vi går ut två gånger och han slickar mig på armen och handen och pannan så fort han kommer åt. Annars sover han och är som sagt väldigt söt. Och snäll.


I dag skulle vi titta på bil. Det går till så att vi åker till en gudsförgäten håla som har bättre ställen att se på bil än vad vi i storstan har. Jag var så trött i morse. Hade sovit för lite, hade ätit för lite. Men jag kämpade på, så att säga. Och när jag kämpar på i stället för att KÄNNA mig trött, då kantrar det. Men jag vet inte när det sker riktigt, och hur jag ska kunna undvika det. För jag är ju trött, blir inte pigg av att bli medveten. Och jag har ju ätit för lite. 


När vi sen sätter oss i bilen så blir det liksom allvar. Jag blir omtöcknad, håller på att tuppa av nästan. Andningen fastnar i bröstet som blir stelt som ett gammalt fängelse. Jag försöker hitta på lösningar. Den första är mat. Så vi åkte in och köpte en hamburgare med glutenfritt bröd. Den kunde jag knappt äta för jag mådde så illa. Men jag drack äpplejuice. Och åt med små små tuggor med långa mellanrum. Då blev det lite stabilare. Men jag var så rädd att vi skulle behöva åka hem igen, att jag skulle förstöra allt som vanligt. Jag vet, jag blir väldigt negativ när jag får sådana här "påslag". 


Tre jävla bilar har jag suttit med i under provkörningen. Och det känns så jävla onödigt. Varför skulle jag följa med? Det enda jag kan bidra med är att säga om sätet är bekvämt. Och det är förvisso viktigt. Om nu jag är viktig men jag känner mig så jävla (jag vill svära) oviktig och smutsig och borde vara död och inte tillfrågas om mitt säte är bekvämt. 


Efter tre bilar fanns det ytterligare en kärra i ytterligare en håla men det fick räcka med detta. MIn man körde oss hem, det tog en timme och han avstod att äta för att få hem mig. Jag skäms så. Vet jag inte borde men.


Nu ligger jag sedan vi kom hem vid tvåtiden. Å ena sidan gör min gipsvagga att jag önskar starkt och hett och lever upp, på alla plan. Skrattar och har det bra, liksom. Å andra sidan - är det en chimär? Jag håller ju inte för utomhusbruk alls.


Åkte ju för hundan till Stockholm för två veckor sedan, nu vet jag inte vad ...

Av grongoling2 - Tisdag 30 maj 14:44

Jag har fått åldersproblem med ögonen - måste ha texten på datorn förstorad till 125 procent, annars ser jag inte riktigt, speciellt inte när jag ska skriva något, som nu.


Hm, kan ju ändra teckenstorleken också. Nåja.


Ja. Det är komplicerat, livet. Jag har ju en stor lust att skriva, och gör det också, till en del. Men det där bygget, plotten, den har jag svårt att få till. Själva skrivandet är roligt och lustfyllt men planerandet känns som grå vardag och hårt slit.


I dag vill jag INTE. Vill inte NÅT. Jag tror jag stannar i sängen. Har dock promenerat i parken och gått och sprungit lite hemma. Men jag var för trött egentligen så jag fick lägga av med det.


Jag har flätor. Det funkar faktiskt tusen gånger bättre än vad jag hade trott, åldern till trots. Håret har blivit för långt och jag har inte lust att gå och klippa mig nämligen.


I dag älskar jag den här låten.

Av grongoling2 - Söndag 28 maj 22:39

Veckan som gått.


En som jag umgicks ganska mycket med för länge sedan har hört av sig. Vi har pratat i telefon en gång och i tisdags sågs vi. Det gick ändå ganska bra, dock inte så bra som min narcissistiska sida hade drömt om. Jag var trött och blek och håret var definitivt inte bra.


Men det är en snäll person, en som blir glad å mina vägnar och bryr sig när det är något som inte är bra. Sådant är guld för mig. Jag fick rosa rosor. När min man kom hem på kvällen och hon hade gått så fick jag röda rosor. Jag skickade henne en bild på båda vaserna och kommenterade att jag måsta ha gjort något jävligt bra i dag. Ja, svarade hon, du har varit dig själv, detta är du värd. Så fint.


Sen att få höra "han har aldrig stöttat dig" känns lite hårt. Både lite sant och faktiskt inte. Men visst, detta är en stor sak i mitt liv.


Det var en varm dag så vi fick sitta i köket mesta tiden med fläkten på. Jag hade bakat glutefritt bröd på mandelmjöl, kokosmjöl och kokosolja. Det blev gott. Vi åt sallad också. Sen flyttade vi in till vardagsrummet och efter tre timmar var jag helt slut. Det sa jag också och hon sa att hon såg det. Hon fick gå helt enkelt. Jobbigt att prata och jobbigt att lyssna. Suck för det. Men ändå, det fungerade någorlunda.


Har jobbat en del i veckan. Gått med min man, även med stavar. I fredags kom lillan med pojkvän och de bodde här tills i dag. Vi åt tillsammans i fredags och spelade kort. I lördags sågs vi på stranden, hade frågesport och badade samt kastade frisbee. Inte ofta jag badar i maj. Det var ju jättekul alltihop. Sen fixade jag tvätten nästan helt själv. 


I dag har en person gratulerat mig på mors dag. Allt är inte bra. Har tagit en promenad i parken varvid jag fick blöta nästan hela mig två gånger vid en vattenkran för att kunna vara ute.


Gick med lillan till stan, kläder köptes.


Har denna vecka köpte en klänning och ett linne men lämnade tillbaka dem nästa dag. Dålig passform. Ämnar mig till loppis för att leta kläder men det var för varmt på myrorna för att jag skulle kunna vara därinne.


<3

Av grongoling2 - Måndag 22 maj 10:23

Nu är det mindre somrigt här, men så otroligt vackert ute i naturen.


Allt visar sig från sin vackraste sida. Och jag vet nog, av erfarenhet från att ha bott längre norrut, att försommaren i min stad, min landsända, är svårslagen. Gullregn, vildvin, syrener. Det är för mycket, det gör ont av allt det fina.


Vi åkte norrut till sundets pärla - nåja - för att kolla cyklar till yours truly. Hittade ingen eftersom jag tydligen är konstigt byggd intill handikappstatus, i alla fall om man ser till hur få cyklar det finns för sådana som mig. Nämligen damer med lång rygg. Jag vill gärna ha damcykel för jag kan inte hoppa av en herrcykel snabbt, om jag skulle behöva det.


Vi fick åka hem utan cykel.


Jag har även pratat med en vän från långt tillbaka i tiden. Det var nog lättare än vad jag trodde, men jag tror inte att det kommer att bli lätt ändå, mycket därför att jag inte orkar med så mycket sociala kontakter.


I helgen var det svalare, som sagt. Provade att gå med stavar och var helt slut efter 50 minuter, så tre månader med mest sängläge förnekar sig inte.


Det var tvätt i lördags och då fick jag kliva uppför denna kamikazeanordning ett antal gånger. Syns det hur brant den är?

 

Stackars tjänstefolk dåförtiden.


I går var det lite finare väder, sol. Jag cyklade "tvärs igenom stan", det betyder Kirseberg i mitt fall. Hälsade på en vän. Fick jättegod fisksoppa som gjorde mig proppmätt nästan resten av dagen. Hälsade på två söta kattflickor.


Vi gick en promenad på en halvmil, mycket lugnt. Sen cyklade jag hem, det är backigt i "Backarna". Avslutade hemfärden med att kliva uppför trapporna på bilden ovan och sen fick jag ligga i soffan resten av dagen/kvällen.


Vi blev visst världsmästare i ishockey, det tycker jag är roligt.


Mycket jobb i förra veckan och inte lär det bli mindre denna.

Presentation


Överlevare som vill leva

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Gröngöling 2 med Blogkeen
Följ Gröngöling 2 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se